Just nu har jag precis börjat jobba igen efter några veckors semester som var välbehövlig. Jag antar att de flesta har läst om hur det är i vården och det stämmer väl en hel del. På min arbetsplats kan det växla mellan lugn och kaos på sekunder, där man då står med platsbrist och resursbrist osv. Var ska man göra av den friskaste patienten på avdelningen, som egentligen är alldeles för sjuk för nästa nivå vilket är enda stället som man kan skicka till, när det kommer en ännu mer sjuk/nästan död patient på väg in. Trolla med knäna bara. När man är 3 sjuksköterskor på 6 st IVA-patienter nattetid. Behöver en kollega hjälp måste någon lämna sina patienter under tiden, med en undersköterska som kanske jobbat ett par veckor/nyinskolad. Har man tur är det en som jobbat 30 år och då är det mer okej. Man kan inte ersätta erfarenhet med många händer. Att det slutar duktiga och kompetenta kollegor drabbar oss, även om man anställer 10 nya. För det tar tid att bli bra på att vårda, att se. Att känna på sig när det kommer barka åt helvete innan det faktiskt gör det. 

Vi vårdar folk som har diabetes, hjärtsjukdom, övervikt, njursvikt samtidigt som de drabbats av något ytterligare som kraschat systemet. Ofta är de 70-80 år dessutom. Prognosen är ofta superdålig, men ibland lyckas vi rädda några som faktiskt kommer hem och inte bara avlider på avdelningen efter att de är färdiga hos oss. Det är väl de man orkar jobba för. De där som är yngre som kanske drabbats av någon olycka som man räddar livet på. Eller blir akut sjuk på annat vis, men tack vare vår verksamhet överlever de. Det är de som gör att man orkar med alla andra svåra patientgrupper där man bara gör en liten, liten skillnad som kanske ändå inte leder någon vart i slutändan. Trots att man sliter och kämpar i flera veckor.

Dystert men sanning.